Jesusflickan fyller femtio år som författare

 

Sorundaförfattaren Ylva Eggehorn debuterade som 13-åring med diktsamlingen ”Havsbarn”. I dag, femtio år senare, är lusten att berätta om människoöden fortfarande stark. »Det har alltid varit lätt att skriva. Det svåra är att hitta tid.«

Bland granskog, bondgårdar och fornlämningar ligger Hannagården i Sorunda där författaren Ylva Eggehorn och hennes man Georg Eggehorn har huserat sedan 1970-talet. De köpte det avställda missionshuset 1972 med sparade studielån. Sedan förverkligade de drömmen om ett alternativt minisamhälle, fritt från konsumtionshets och stress. 

Som centrum för den växande Jesusrörelsen i Sverige på 1970-talet lockade Hannagården till sig stor uppmärksamhet.

– Grannarna i Sorunda var inte alltid glada över vad vi höll på med. Vi hade en del udda besökare, några kom direkt från Långbro sjukhus, berättar Ylva med en kopp te framför sig på köksbordet.

I dag driver hon och Georg Hannagården som en slags rekreationsplats med skrivarutbildningar och andliga kurser. Inredningen i det rymliga missionshuset av trä kan beskrivas som en blandning av Carl Larsson-estetik, sjuttiotalsflum och ålderdomliga kyrkoattiraljer.

– Vi har pratat om att byta ut de gröna sjuttiotalstapeterna, men våra barn protesterar. Den här stilen har blivit inne igen, säger Ylva och skrattar.

Ylva Eggehorn firar i år 50-årsjubileum som författare. Hon växte upp som Ylva Nilsson i stockholmsförorten Älvsjö på 1950-talet. I barndomshemmet hade litteraturen en central plats.

– Vi var intellektuella på ett sätt som söderhem kunde vara på den tiden. Man läste mycket och lyssnade på radio. Makt fick aldrig gå före rätt, och man undvek gärna att beundra överklassen.

Hon beskriver sig själv som barn som någon som ständigt var på upptäcksresa i böckernas värld. Hon började skolan ett år tidigare än sina jämnåriga kamrater.

– Jag var seriöst lillgammal. Jag kunde förstå hur egyptisk kamelskit luktade genom att läsa om det. Det var fantastiskt. 

– Men i allt som rörde lek och sådant var jag alltid ett steg efter mina klasskamrater.

Den litterära debuten kom tidigt, redan 1963, med diktsamlingen ”Havsband”. Det 13-åriga underbarnet bjöds in till Sveriges mest populära teveprogram Hylands Hörna.

– Det var värre än Skavlan. Som Melodifestivalen, med stora strålkastare överallt. Jag ville svara på vuxna frågor om mitt författarskap, men Hyland frågade hur mycket jag fick i veckopeng. Jag blev väldigt besviken.

Sju år senare fick hon sitt stora genombrott med diktsamlingen ”Ska vi dela”. På vägen dit hade hon funnit en gudstro och gick från ”genomtänkt ateist” till att bli Jesusflickan med hela svenska folket – en ung religiös poet som skrev krönikor i Expressen och arbetade som reporter för kristna dagstidningen Dagen. 

Ylva Eggehorn blev en udda figur i den svenska kultursfären. Stämpeln som en uttalat kristen författare har hängt med henne fram till i dag, en roll som inte har varit helt oproblematisk.

– En del kritiker har haft ett stort behov av att berätta i recensionerna att de inte är troende, även om de gillar mitt spår.

– Berättelserna om Jesus är fortfarande en inspirationskälla för mig.

Ylva Eggehorn ser i dag fram emot att färdigställa sin tredje självbiografiska roman och ta itu med den stormiga tiden inom Jesusrörelsen på 1970-talet.

– Alla människor håller väl på med något slags berättande om sina liv, om det är i huvudet eller på papper. Det är ett sätt att bygga världen till en förståelig enhet.

– Jag älskar att berätta om tidsepoker och samspelet mellan jaget och tiden. Hur man som människa formas av sin tid, och hur man som människa kan forma sin tid.

Hon ser fram emot ett kommande uppdrag för Sigtunastiftelsen där hon får låna ett arbetsrum och skriva ostört under en tid.

– Och de har ett magnifikt bibliotek i Sigtuna som jag får full tillgång till.

Blir det svårare eller lättare att skriva med åren?

– Det har alltid varit lätt att skriva för mig. Det svåra har varit att hitta tid. Skrivandet har alltid konkurrerat med försörjningen. Jag föreläser mer än 150 dagar om året för att få ekonomin att gå runt.

Lusten till litteraturen och böckerna är lika stark i dag som någonsin, påpekar hon. 

– Jag känner mig räddad när jag kommer in i ett bibliotek. •

Text & bild: Erik Danielsson | Publicerat i Nynäshamns Posten 2013

 
Erik Danielsson

Photographer, journalist and darkroom nerd.

https://www.erikdanielsson.se
Föregående
Föregående

Det våras för amerikanarna

Nästa
Nästa

Kungalivet genom ett nålsöga