Det våras för amerikanarna

När andra tittar efter tussilago och bofinkar hittar Rickard vårtecknen i det mullrande ljudet hos en V8-motor och lukten av motorolja. 
Raggarsäsongen har börjat.

– Jag är motorburen ungdom, säger Rickard Minell, 23 år, och varvar V8-motorn i sin gräddvita Ford Galaxie 500. Några veckor tidigare inledde han våren med att rulla ut sin amerikanare från garaget på Torö på en premiärtur. Nu glider han fram längs Järnvägsgatan i Nynäshamn med ett leende på läpparna. Strax bakom åker kompisen Börje Hagman, 57 år, i en grå DeSoto Custom från 1950. Dagens mål är cruisingtur runt Strandvägen i Nynäshamn.

Rickard och Börje gillar amerikanska bilar från mitten av 1900-talet. Rickard importerade sin jänkare från San Francisco 2011. Bilen hade då bara haft en tidigare ägare sedan den lämnade fabriken i USA 1963.

– I princip allt i den är original. Det är rätt häftigt. 

Att äga en amerikanare kräver både tid och stort intresse för mekanik. Går något sönder får man oftast laga det själv, och delar av vinterhalvåret brukar Rickard ägna åt justeringar och förbättringar av bilen. På vårkanten kommer belöningen, då bilen rullar ut på vägarna igen. Den sista fredagen i varje månad samlas raggarbilägare från hela landet på Sveavägen i Stockholm för att visa upp sig och köra i konvoj. Och i juli anordnar Rickards pappa en veteranbilträff intill familjens lanthandel på Torö, för andra året i rad, något Rickard ser fram emot.

Den varvande V8:an i Rickards Galaxie 500 mullrar till som en trestegsraket, och kraften i motorn får sätena att vibrera. Det är lätt att förstå tjusningen i att köra amerikanskt.

– Det trycker till rätt bra när man accelererar från noll till hundra i en sådan här, säger Rickard, vars bil har 300 hästkrafter under huven.

– Men i allmänhet kör man sakta på vägarna. Min bil har bara tre växlar, maxfarten i praktiken är omkring 90 kilometer i timmen. Kör jag snabbare börjar allting skaka.

Kan du tanka med vanlig bensin?

– Ja, men jag måste hälla i rätt mycket blyersättning efteråt. Dagens drivmedel är alldeles för klent.

Går det att vara miljöpartist och samtidigt köra raggarbil?

– Njae, det går nog gå lite stick i stäv, säger Rickard och skrattar.

Många av de amerikanska bilarna från 1900-talets mitt var tänkta att fungera som familjefordon, berättar Börje Hagman då vi har stannat för en paus på Lövhagens parkering.

– Det var därför de byggdes med fyra dörrar. Det är kul att tänka sig att amerikanska hemmafruar körde omkring i vrålåken när de -skulle handla mjölk, säger han och ler.

– Det fanns liksom inga regler för hur en bil skulle se ut då. De som producerade bilarna på 1950-talet kunde fantisera fritt och man byggde lite som man tänkte sig att framtiden skulle se ut. En del bilar har väldigt säregna former.

Den amerikanska bilkulturen har en unikt stark position i Sverige. Världens största återkommande fest för amerikanska bilar arrangeras inte i USA, utan i Västerås. Av någon anledning har de stora bilarna, frisyrerna, musiken och framför allt gemenskapen fått en särskild plats i Sverige och de övriga nordiska länderna. 

– En hel del amerikaner fraktar över sina bilar till Sverige under sommaren för att kunna vara med på bilträffarna, berättar Börje.Bilkulturen är fortfarande en mansdominerad värld. Men Börje berättar att det håller på att förändras.

– Det är fler och fler tjejer som köper egna bilar och börjar mecka, och det är helt accepterat i raggarkulturen, säger han och lägger till att han själv träffade sin tjej, som är en lika stor bilentusiast, på en av bilträffarna.

Varken Börje eller Rickard kallar sig för raggare även om de känner en stark samhörighet med den mytomspunna raggarkulturen, som hade sin höjdpunkt i Sverige på 1970-talet. En raggarbil kunde skrämma slag på folk på den tiden. I dag framkallar den en nästan barnslig entusiasm och nyfikenhet i omgivningen. Det märks inte minst när vi glider fram genom Nynäshamns centrum mot slutet av dagens cruisingtur. Nästan samtliga gångtrafikanter som vi passerar stannar upp, tittar och ler.

– Det är alltid någon som vill komma fram och snacka när jag stannar med bilen. Och det är lite därför jag håller på med det här, den sociala biten, att träffa människor, säger Börje Hagman.

Text och bild: Erik Danielsson | Publicerat i Nynäshamns Posten 2012