Kungalivet genom ett nålsöga

På 1960- och 1970-talen arbetade Doris Liljegren som sömmerska på Kungliga slottet i Stockholm. Där levde hon mitt i kungafamiljens vardag. NP har träffat den nyblivna 90-åringen hemma i Stora Vika.

– På något sätt passade jag in perfekt. Jag var artig och alltid noga med att tacka och niga, samtidigt var jag inte rädd för att tala till kungligheterna. Det kanske var därför de tyckte om mig. 

I närmare tjugo år arbetade Doris Liljegren som sömmerska på kungliga slottet. I dag sitter hon hemma i soffan i Stora Vika iklädd i en ljusgrå kofta, vit scarf och med håret uppsatt i en elegant frisyr. Det märks att hon har koll på hur man rör sig i de fina salongerna. Hon talar välartikulerat och poserar för kameran genom att sträcka på nacken och lägga armarna i kors. 

Som nybliven 90-åring ser hon tillbaka på ett långt liv med nål och tråd i handen. Doris gick ut grundskolan vid 15 års ålder och var redan då en duktig sömmerska. Parallellt med första anställningen på ett skrädderi under 1940-talet extraknäckte hon åt överklasstanterna på Östermalm i Stockholm.

 – Jag sydde in klänningar på fritiden. Det gav bra med pengar, och kunderna efter hand började tanterna prata om mig med varandra. Ryktet spreds från mun till mun.

I mitten av 1960-talet såg Doris en annons om att Stockholms slott sökte en sömmerska. Hon var frånskild och bodde ensam med sin femårige son Gunnar. Hon sökte och fick jobbet.

Plötsligt befann hon sig i en glamorös värld fylld av banketter och middagar, men också em strängt schemalagd vardag fylld av plikter och regler. 

– Man fick ju tänka sig för i början. Det var inte lätt att veta hur man skulle bete sig inför kungligheterna. Chaufförerna på slottet gav tips om vilka som var trevliga och vilka som inte var det. 

Doris justerade de kläder som kungafamiljen bar till vardags, under festligheter och på offentliga uppdrag. Ibland träffade hon medlemmar ur kungafamiljen öga mot öga. 

– Jag hade aldrig något problem med det där, det kom sig naturligt. Jag var artig och tilltalade dem med ”ers kungliga höghet”, men annars var det inget jag tänkte på. Jag småpratade som med vem som helst. Det tyckte de nog var rätt så skönt. 

Den kunglighet som Doris kom att lära känna bäst var prinsessan Sibylla, mamma till Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf. 

Sibylla var född tysk prinsessa och hade ingått äktenskap med den svenska arvprinsen Gustaf Adolf. 

– Sibylla var den enda i kungafamiljen som kallade mig vid mitt förnamn. Hon kunde säga ”Kan inte Doris komma och titta här, nu är det annat mode på kjolarna. Och jag som har så fula ben.”

Doris berättar att hon tyckte Sibylla var en sympatisk människa, men uppfattade det också som att hon aldrig trivdes i rollen som prinsessa. 

– Om man tänker på det så levde kungligheterna ett ganska svårt liv. De skulle alltid vara perfekta utåt och hade en ständig press på sig att föda barn. 

– Sibylla, som var förtjust i trädgårdsarbete, brukade ta på sig sina fulaste kläder och täcka huvudet med en stråhatt, sedan gick hon ut och satte rosor utanför slottet. Då var det ingen som kände igen henne. När turisterna kom fram och frågade om hon hade sett prinsessan så svarade hon ”nej”. Jag tror hon tyckte om att vara anonym. 

Doris och sonen Gunnar bodde i personalbostäderna som låg i en byggnad alldeles intill Stockholms slott. Där lev de de som i en egen liten värld med övriga anställda. 

Gunnar, som nu hade växt upp till tonåring, började av någon anledning bli intresserad av ormar. Ofta smet han över till Skansen, eller letade upp vilda ormar som han sedan sålde till terrariet. 

– På somrarna fick vi båda två följa med kungafamiljen till Solliden på Öland. Där kunde Gunnar komma hem med vita möss eller en orm i en plastkasse för att imponera på barnflickorna. Det var inte populärt. 

En gång förklarade prinsessan Sibylla att hon hört talas om ormarna och mössen som smet omkring på slottet. Men hon var inte arg, hon förstod ju att de var något som hörde till att vara ung. 

Under drygt sju år var Doris anställd som kunglig sömmerska på slottet. Någon närmare kontakt med den unge kronprinsen, sedermera Carl XVI Gustaf, fick hon inte. Men hon minns att han var en riktig festprisse som var väldigt mån om sitt yttre. Han brukade be henne att sy in hans skjortor så att de satt som slimmade mot kroppen, något som var på modet under den tiden. 

När Doris får frågan om vad hon tycker om de rykten om kungens otrohetsaffärer som finns beskrivna bland annat i boken ”Den motvillige monarken” svarar hon: 

– Jag är inte förvånad. De levde annorlunda de där människorna. Hemligheter hade de ju, och det accepterades. Men på den tiden skrevs det inte om det i pressen. 

Prinsessan Sibylla avled i cancer i november 1972. Doris var inbjuden till begravningen, som hon minns som en varm tillställning. 

– Det var så Sibylla ville ha det. Jag minns att ett av barnbarnen i kungafamiljen hade lyckats spräcka en söm i byxorna. Jag lyfte upp honom i knät, vände upp baken och lagade hålet på plats. Det tyckte damerna i kungafamiljen var så roligt att de applåderade. 

Ett år efter prinsessa Sibyllas död slutade Doris vid hovet och tog i stället anställning som sömmerska på det brittiska residenset i Stockholm. 

Men hon lämnade inte slottet tomhänt. Flera av de dräkter som Sibylla burit fick hon i arv, bland annat en ”mycket vacker” dräkt av märket Chanel. 

– Det var en väldigt snygg och stilren sak som har kommit till användning flera gånger. Jag har fortfarande kvar några tygbitar från den i någon låda. •

Text och fotografier: Erik Danielsson | Publicerat 2011 i Nynäshamns Posten