Reportage: Alternativa begravningar

Vad händer med våra kroppar när vi läggs i marken? Är det dags för svenskarna att utforska nya sätt att begravas på? Utflykt har blickat nedåt mot jord, död, förruttnelse och alternativa begravningar. | Text och bild: Erik Danielsson

I över hundra år har svenskarna haft två alternativ efter döden: Låta kroppen begravas i en kista i jorden eller brännas till aska i ett krematorium. De två så kallade begängelseformerna i Sverige har stått stadigt genom ett i övrigt föränderligt 1900-tal. Åttio procent av svenskarna väljer idag att bli aska, tjugo procent begravs i en kista.

Men nu börjar det röra på sig. Sedan millenieskiftet har nya metoder etablerat sig i Europa, Asien och USA. Att komposteras eller lösas upp i heta kemikalier är några exempel. Sverige har ännu inte tagit klivet dit, men det var faktiskt just här, i Jönköpings län, som den kanske mest innovativa satsningen påbörjades i början av 2000-talet.

Den svenska biologen Susanne Wiigh-Mäsaks lanserade då tekniken promession. Hennes koncept var, förenklat, att djupfrysa kroppen med hjälp av flytande kväve och sedan sönderdela den med vibrationer. Den avlidne skulle omvandlas till ett organiskt pulver på några timmar. Det mänskliga granulatet, renat från gifter och vatten, kunde begravas i det översta jordlagret där det bröts ner till näringsrik mylla.

Promession presenterades 2001 som ett värdigt och miljövänligt begravningsalternativ. Metoden var ännu inte tillåten i Sverige, men när Jönköpings kyrkogårdsförvaltning hörde av sig sattes en omfattande process igång. Målet: Att bygga världens första anläggning för frystorkning av döda. Nyheten spreds över hela världen.

– Promession sågs som revolutionerande. Vi tog emot delegationer från Sydkorea, Tyskland, England och Frankrike, berättar Göran Rundqvist, idag pensionär men för tiden biträdande kyrkogårdschef i Jönköping. 

– Tekniken passade väldigt fint in i kretsloppet. Flytande kväve, som krävs för djupfrysning, är en vanlig restprodukt inom vården. Ur ett etiskt perspektiv är promession ett fint sätt att återföra kroppen till den naturprodukt den var från början, vilket också ger möjligheten att utforma kyrkogården på nya spännande sätt.

Under tio år engagerade sig Göran och Jönköpings kyrkogårdsförvaltning i projektet. Tester genomfördes, tillstånd söktes. Ett tiotal personer runt om i landet fick tillstånd att efter döden frysas ner i väntan på att anläggningen skulle bli färdig.

Men någon promession blev det inte. Grundarna lyckades aldrig omvandla teorin till praktik och bygga en fungerande anläggning. Jönköping valde med tiden att hoppa av projektet och istället bygga ett nytt krematorium på Skogskyrkogården. 

– Det var naturligtvis en besvikelse. Vi hade stora förhoppningar, berättar Göran Rundqvist.

Satsningen i Jönköping satte dock fingret på en global trend: Det råder brist på begravningsplatser på många platser i världen. Och människors syn på vad som är en värdig och meningsfull begravning kan vara på väg att förändras. 

I USA och Tyskland finns sedan några år tillbaka företag som erbjuder sina kunder att bli komposterade efter döden. Mot en ersättning på ungefär 80.000 kronor placeras den avlidne i en kista fylld av halm, träflis och hö. Under en övervakad process, där förhöjd temperatur och vaggande rörelser snabbar på förmultningen, blir kroppen till mull på fem till sju veckor. Därefter krossas benresterna och blandas till ungefär 700 liter mull, tillräckligt att fylla en begravningskista. Eller lagom mängd jord för att plantera ett minnesträd på en begravningsplats. 

Vattenkremering är en annan metod som under 2000-talet har blivit vanligare i framför allt Nordamerika. Här placeras kroppen i ett cylinderformat tryckkärl tillsammans med en blandning av vatten och basiska kemikalier. Med hjälp av höga temperaturer, omkring 150 grader celsius, centrifugering och ett förhöjt tryck bryts kroppen ner på bara sex timmar. Kvar blir en grönbrun vätska med porösa benrester som kan krossas eller sparas. Den flytande vätskan kasseras vanligtvis via avloppssystemet. 

– I USA är vattenkremering ett jättebra ekonomiskt alternativ, eftersom man där måste betala stora summor för gravplatser som gäller för evigt, förklarar Eva Pohl, adjunkt på Linnéuniversitet i Kalmar, som har genomfört studier på både traditionella och alternativa begravningsmetoders miljöpåverkan. 

Eva Pohl menar att vad som är mest miljövänligt beror på vilket land man studerar.

– I Sverige bedömer vi kremering som det miljövänligaste alternativet. Svenska krematorier eldar med biobränslen och har moderna kolfilter som minimerar utsläppet av gifter. Amerikanska krematorier eldar med olja och saknar i regel kolfilter. Då är vattenkremering ett bättre miljöalternativ.

Varför är inte kompostering det bästa alternativet?

– Kompostering är ekologiskt, men processen kräver stora mängder kompostmaterial för att fungera. Träflis och halm efterfrågas redan som biobränsle inom fjärrvärmesektorn. Om man kan hitta andra restprodukter att använda, exempelvis löv, så kan kompostering bli mer intressant.

Svenskarnas syn på begravningens kroppsliga efterspel är idag oklar, det finns ingen forskning på området. Men det är rimligt att anta att vi har ett ganska obekvämt förhållande till att brännas i ugn eller ruttna under jord.

För Anja Petaros, rättsläkare på Rättsmedicinska enheten i Linköping, är tanken på dödens fysiska följder en del av det dagliga arbetet.

– Om man lämnar en död kropp på marken förruttnar den snabbt. Där finns insekter och fluglarver som äter upp kroppen, samt våra egna enzymer som bryter ner cellerna. Begraver man en kropp i det översta marklagret, där jorden är sur och det finns gott om organiska material, förmultnar den efter en tid. Om en kropp begravs i en försluten kista två meter under marken, där det är låg temperatur, hög fuktighet, dålig syretillgång och avsaknad av mikroliv kan processen ta mycket lång tid.

Anja beskriver så kallad förtvålning, som uppstår i kalla, fuktiga och syrefattiga miljöer och där kroppens vävnader, hud och underhud kvarstår och blir till en stel vit massa.

– I Sverige har vi upptäckt att förtvålning är vanligt. Det finns exempel där vävnaderna på en kropp har bevarats i hundra år.

Tillsammans med Clara Alfsdotter på Nationellt forensiskt centrum forskar Anja om hur den mänskliga kroppen bryts ner i det kalla nordiska klimatet. 

– Det är skillnader på klimatet i Sverige och i USA, där den ledande forskningen finns. Där blir en lämnad kropp i regel mumifierad. Här i Sverige blir en kropp förtvålad. Vi har därför svårt att använda deras ekvationer och formler för att beräkna dödstidpunkten hos våra kroppar, förklarar hon.

Anja berättar att forskningen om tafonomi – vetenskapen om hur organisk materia bevaras eller bryts ner efter döden – tog fart i Tennesse på 1980-talet. Då hittades en kropp som först antogs ha avlidit ganska nyligen. Efter noggranna analyser kom man fram till att personen hade dött på 1800-talet. 

– Tidpunkten när döden har inträffat spelar en avgörande roll för rättsläkare.  

I sin yrkesroll vägleder hon Polisen i mordutredningar, men Anja har också ett personligt intresse för just begravningar. Det var nog där det började, under skoltiden i Kroatien, som etnologiskt intresserad student. Hon talar entusiastiskt om Capuchin-katakomberna på Sicilien, där anhöriga klädde sina mumifierade döda i vardagskläder och besökte dem för en fika. Eller på Nya Guinea där de döda placerades sittandes i stolar på höga bergstoppar, så att anhöriga kunde fortsätta att se dem.

– Det är intressant att se hur olika kulturer hanterar sina döda. Många människor vill fortsätta att ha en relation efter döden.

De senaste årens ”gröna” begravningsalternativ tycker Anja är relevanta.

– När vi begraver en kropp två meter ner i jorden placerar vi den i en syrefattig miljö. Då bildas det växthusgaser. Kanske vore det bästa att vi helt enkelt lämnade våra kroppar på marken när vi dör, avslutar hon. •

Begravningsmetoder i omvärlden:

• Tibet I en tibetansk himmelsbegravning placeras den döda kroppen öppet i naturen, ibland sönderhackad i bitar. Kroppen blir till mat för fåglar och andra djur. Tanken är att den dödes kropp återgår till det naturliga kretsloppet – och att själen får resa vidare till himmelriket. 

• Madagaskar Ungefär var femte år besöker Malagaifolket sina döda anhöriga, sveper in dem i tyger för att sedan ta ut kropparna och utföra en så kallad ”dödsdans”. Ritualen snabbar upp kropparnas nedbrytning och får de dödas andar att komma närmare livet efter detta.

• Nya Guinea Koke-folket på östra Nya Guinea har i århundraden placerat sina mumifierade döda i stolar på bergstoppar, blickandes ut över byarna. På så sätt kan de anhöriga fortsätta ha en relation till dem i vardagen. Sedan europeiska missionärer kom till platsen på 1950-talet har ritualen varit förbjuden.

• Sydkorea I tätbefolkade Sydkorea är bristen på begravningsplatser stor och kremering norm. För att hylla den avlidne väljer många att tillverka ett pärlhalsband av askan. Halsbandet placeras på en hedersplats i hemmet.

Alternativ till likkistan:

De senaste åren har en rad metoder lanserats som kan ersätta kremering eller kistbegravning. Här är några av dem.

• Vattenkremering Kroppen bryts ned i hett vatten och kemikalier och blir till en grönbrun vätska med porösa benrester. Den flytande ”askan” kan kasseras i avloppssystemet eller begravas på lämplig plats. Vattenkremering uppfanns redan på sent 1800-tal, men har de senaste tio åren fått snabb spridning i framförallt USA.

• Rest in tree Efter vanlig kremering blandas askan med näringsämnen i flytande form. Mixen skickas sedan ned till ett träds rotsystem på drygt två meters djup med hjälp av en tryckluftsspruta. Metoden har marknadsförts i Sverige, men är ännu inte laglig.

• Återjordning Kompostering, eller återjordning, är i praktiken en naturlig förmultningsprocess som snabbas upp med hjälp av värme och rörelser. Den avlidne placeras i en kista med halm, hö och träflis. Efter omkring sex veckor har kroppens vävnader omvandlas till mull.

• Rest in space Efter kremering skjuts askan upp med en farkost till 150 kilometers höjd, där den släpps ut i rymden och blir till stjärnstoft. Metoden har marknadsförts av en svensk begraningsbyrå, men är ännu inte laglig. Prislapp okänd.

• Promession Den uppmärksammade tekniken från början av 2000-talet innebär att kroppen fryses ner till 200 minusgrader och sedan sönderdelas till pulver med hjälp av vibrationer och tryck. Någon fungerande anläggning har än så länge inte presenterats, men tester på djur genomförs fortfarande i bland annat Norge och Storbritannien.

Reportaget publicerades ursprungligen i magasinet Utflykt #7 2024